Högsta domstolens avgörande i mål Ö 861-92, 1992-06-02 (”Videobandet”, NJA 1992 s. 307): den som innehar ett föremål som kan ha betydelse som bevis är skyldig att tillhandahålla det för syn enligt 39 kap. 5 § rättegångsbalken. Undantagen för yrkeshemlighet och personliga uppteckningar tolkas snävt, och vare sig upphovsrätt eller yttrandefrihetsintressen ger automatiskt rätt att vägra.
Vad gällde målet?
En person hade väckt talan om ansvar och skadestånd för grovt förtal mot ett TV-bolag och en programutgivare, sedan han framställts på visst sätt i ett TV-program. Han begärde att TV-bolaget skulle föreläggas att lämna ut den oklippta originalinspelningen av ett besök hos honom, för syn enligt 39 kap. 5 § rättegångsbalken.
Bolaget vägrade och åberopade journalistisk integritet, yrkeshemlighet, upphovsrätt och yttrandefrihetsintressen. Frågan var om bolaget ändå kunde tvingas att tillhandahålla bandet.
Vad sa HD?
Högsta domstolen lämnade bolagets besvär utan bifall, vilket innebar att TV-bolaget måste tillhandahålla bandet för syn.
HD prövade begäran enligt reglerna om syn i 39 kap. 5 § rättegångsbalken, som ålägger den som innehar ett föremål som kan antas ha betydelse som bevis att tillhandahålla det. Från regeln görs vissa undantag. Bestämmelsen om yrkeshemlighet i 36 kap. 6 § rättegångsbalken var inte tillämplig, eftersom bandets innehåll inte utgjorde någon yrkeshemlighet. För det krävs i allmänhet att något har ett ekonomiskt värde för företaget. Inte heller undantaget för personliga uppteckningar i 38 kap. 2 § tredje stycket omfattade bandet.
Varken upphovsrättsliga aspekter eller de särskilda yttrandefrihetsintressena motiverade ett avsteg från rättegångsbalkens regler. Inget justitieråd var skiljaktigt.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet rör en fråga som återkommer i alla slags processer, inte minst kommersiella tvister: i vilken utsträckning en part eller tredje man kan tvingas lämna ut material som bevis. Det slår fast att skyldigheten att tillhandahålla föremål för syn enligt 39 kap. 5 § rättegångsbalken är vidsträckt och att undantagen tolkas snävt.
För att kunna vägra med hänvisning till yrkeshemlighet krävs i regel att uppgiften har ett ekonomiskt värde för företaget, och allmänna hänsyn till integritet, upphovsrätt eller yttrandefrihet räcker inte i sig. För den som processar är lärdomen att bevisåtkomst genom edition och syn är ett kraftfullt verktyg, och att en motpart sällan kan freda sig mot ett välgrundat synföreläggande med svepande hänvisningar till känsligt material.