Ombudet och vitet (NJA 1989 s. 71)
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 1356-88, 1989-02-21 (”Ombudet och vitet”, NJA 1989 s. 71). En part som av sin advokat fått beskedet att personlig inställelse inte behövdes hade giltig ursäkt för utevaron — vitet skulle inte dömas ut.
Vad gällde målet?
En part i ett dispositivt tvistemål kallades till huvudförhandling i hovrätten vid vite, med skyldighet att inställa sig personligen. Ombudet, en advokat, gav parten beskedet att han inte behövde komma, eftersom förlikningsförhandlingar pågick. Parten uteblev, förhandlingen ställdes in och förlikning träffades senare samma dag. Hovrätten dömde ut vitet med motiveringen att ombudets agerande inte utgjorde laga förfall.
Vad sa HD?
HD upphävde hovrättens beslut att förplikta parten att betala vitet. Vid utdömande av vite gör sig särskilda synpunkter gällande, eftersom det är en straffliknande påföljd. Den vanliga principen att ett ombuds fel och försummelser tillräknas parten — som gäller vid återställande av försutten tid (jfr NJA 1956 s. 31) — ska därför inte utan vidare tillämpas. Domstolen kan i stället ingripa mot ombudet, exempelvis genom rättegångskostnadsansvar eller åtgärder från advokatsamfundet. Avgörande blir i stället vilka ursäkter parten personligen kan åberopa. En part som av sin advokat fått beskedet att inställelse inte var nödvändig hade saknat anledning att ifrågasätta det och hade därmed giltig ursäkt. Justitieråden Persson och Nyman var skiljaktiga och ansåg att ombudets fel skulle tillräknas parten även vid vite.
Vad betyder domen i praktiken?
Får du som part beskedet av ditt ombud att du inte behöver inställa dig, och uteblir på den grunden, kan ett vite normalt inte dömas ut mot dig. Spara skriftlig dokumentation på ombudets besked. Ombud bör dock aldrig föregripa rättens beslut att ställa in en förhandling — sanktioner kan riktas mot ombudet personligen.