Gullmarsstrand (NJA 1985 s. 563)
Högsta domstolens avgörande i mål T 334-84, 1985-09-03 (”Gullmarsstrand”, NJA 1985 s. 563). Den som bär ett egenartat efternamn kan hindra att namnet används i annans näringsverksamhet bara om användningen medför nackdel i namnlagens mening, och enbart förväxlingsrisk räcker inte. När namnet har ett geografiskt ursprung får bäraren tåla en viss förväxlingsrisk med likartade ortsanknutna sammansättningar. Den som vill skydda sitt namn mot kommersiellt bruk bör säkra bevisning om konkret olägenhet, inte bara om likhet.
Vad gällde målet?
En bärare av efternamnet (här anonymiserat) väckte talan mot Handelsbolaget Fiskebäckskils Hafskuranstalt, som drev en hotell- och vandrarhemsanläggning i Fiskebäckskil under beteckningen Gullmarsstrand. Namnbäraren yrkade förbud mot fortsatt användning samt skadestånd och gjorde gällande att efternamnet var egenartat, att förväxlingsrisk förelåg och att släkten upplevde det besvärande att namnet kombinerades med en restaurangrörelse. Handelsbolaget invände att Gullmarsstrand var en naturlig geografisk ordbildning (strand vid Gullmarn) som förekommit i trakten sedan länge, och att någon nackdel inte uppkommit. Frågan var om användningen innebar sådan nackdel som krävs enligt 20 § andra stycket namnlagen.
Vad sa HD?
Med ändring av hovrättens dom fastställde HD tingsrättens domslut och lämnade talan utan bifall. HD konstaterade att rekvisitet nackdel i 20 § andra stycket namnlagen står vid sidan av förväxlingsrisken och, för att ha självständig betydelse, som regel kräver olägenhet av någon praktisk betydelse, inte bara ett formellt intrång. Att namnbäraren vill vara ensam om sitt namn räcker i allmänhet inte. HD jämförde med NJA 1973 s. 717 (Vänerskog) och fann att beteckningen Gullmarsstrand hade en klarare och mer preciserad geografisk anknytning, varför efternamnet inte kunde anses lika särpräglat som namnet i 1973 års fall. Den som antar ett efternamn vars större del härleds ur en geografisk benämning får räkna med viss förväxlingsrisk med likartade sammansättningar. Med hänsyn till verksamhetens art och dess stöd från stat och kommun kunde det knappast antas att namnbäraren satts i sådant samband med rörelsen att han led beaktansvärt psykiskt obehag. Nackdel var därmed inte visad.
Vad betyder domen i praktiken?
För namnbärare visar domen att namnskyddet mot kommersiellt bruk inte är absolut: även ett egenartat och förväxlingsbart efternamn ger inte rätt till förbud eller skadestånd om inte konkret nackdel kan visas. Bär namnet en geografisk innebörd är skyddet svagare, eftersom bäraren får tåla förväxling med ortsanknutna beteckningar. Den som vill agera bör därför dokumentera faktiska olägenheter, till exempel återkommande personförväxling, kundförlust eller upprepade nedsättande anspelningar, och inte nöja sig med att påvisa likhet. För näringsidkare som väljer ett geografiskt härlett kännetecken ger domen visst utrymme, men det är ändå klokt att före lansering kontrollera register över efternamn, varumärken och firmor för att undvika tvist.