Manifestetmålet (NJA 1985 s. 893)
Högsta domstolens avgörande i mål B 696-83, 1985-12-23 (”Manifestetmålet”, NJA 1985 s. 893). En tidning som utan upphovsmannens samtycke publicerar hela ett ej offentliggjort verk gör intrång i upphovsrätten, och det starka allmänintresset av nyhetsförmedling och debatt utgör i normalfallet ingen ansvarsfrihetsgrund, eftersom avvägningen mellan upphovsrätt och yttrandefrihet är förbehållen lagstiftaren. Detta är ett brottmål, men kärnan är immaterialrättslig: gränsen för citaträtten och rätten till civilt skadestånd för upphovsmannen. Redaktioner bör referera idéer och fakta i stället för att återge skyddade verk i sin helhet.
Vad gällde målet?
En allmän åklagare väckte åtal mot kulturredaktören och chefredaktören (här anonymiserade) vid Göteborgs-Posten för brott mot upphovsrättslagen sedan tidningen publicerat ett så kallat manifest i sin helhet, ett ej offentliggjort förslag om Göteborgs stadsteaters konstnärliga inriktning, författat av en regissör (här anonymiserad) utan dennes medgivande. Upphovsmannen förde skadeståndstalan om vederlag och ersättning för lidande. De tilltalade invände bland annat att manifestet inte var ett litterärt verk, att det var en allmän handling, att publiceringen rymdes inom citaträtten och att informationsfriheten måste väga tyngre. Frågorna gällde om manifestet var upphovsrättsligt skyddat, om publiceringen var tillåten och om ansvaret kunde begränsas till förmån för yttrandefriheten.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens domslag i både ansvars- och ersättningsfrågan. Hovrätten hade dömt de båda för brott mot upphovsrättslagen till böter och förpliktat dem att solidariskt utge 2 001 kr till upphovsmannen. HD fann att manifestet hade sådan självständighet och särart att det var ett litterärt verk i upphovsrättslagens mening, att upphovsrätten tillkom regissören och gav honom rätt att bestämma över offentliggörandet, samt att publiceringen varken avsåg en allmän handling eller rymdes inom citaträtten, eftersom verket inte var offentliggjort. Tryckfrihetsförordningen hindrade inte prövningen, eftersom 1 kap. 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen förbehåller upphovsrätten åt vanlig lag. HD vägde det svaga upphovsrättsliga skyddsintresset mot det betydande allmänintresset av nyhetsförmedling och kulturpolitisk debatt, men slog fast att uppgiften att av yttrandefrihetshänsyn begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång bör förbehållas lagstiftaren. Endast i rena nödliknande undantagsfall får domstol fria, och något sådant fall var det inte, eftersom informationsbehovet till största delen hade kunnat fyllas genom ett referat. Intrånget hade i vart fall skett av grov oaktsamhet, och både kulturredaktören och chefredaktören var ansvariga.
Vad betyder domen i praktiken?
För medieföretag och redaktioner är budskapet tydligt: ett starkt nyhets- och debattintresse legitimerar inte att man återger ett skyddat verk i sin helhet utan upphovsmannens samtycke. Idéer, fakta och innehåll är fria och får refereras, men den individuella utformningen är skyddad, och för ej offentliggjorda verk finns inte ens citaträtt. Den som vill rapportera om ett känsligt dokument bör därför referera och sammanfatta i stället för att publicera det ordagrant, och dokumentera den avvägningen. För upphovsmän visar domen att man kan agera både straffrättsligt, genom åtal, och civilrättsligt, genom skadestånd för vederlag och eventuellt lidande, och att rätten att själv bestämma över offentliggörandet väger tungt även mot pressens informationsintresse. Avgörandet är samtidigt principiellt viktigt för maktfördelningen: domstolarna ska vara mycket återhållsamma med att skapa nya undantag från upphovsrätten av yttrandefrihetsskäl, den avvägningen tillkommer lagstiftaren.