Högsta domstolens avgörande i mål T 487-89, 1991-12-11 (”Drefvikens fjärrvärme”, NJA 1991 s. 720): innehavaren av en fjärrvärmeanläggning bär ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen, alltså ansvar oberoende av vållande. Avgörandet är ett av de ledande exemplen på strikt ansvar utvecklat i praxis.
Vad gällde målet?
En näringsidkare fick sin lokal översvämmad av hett vatten, omkring 80 grader, från en läcka i en fjärrvärmeledning som tillhörde ett energibolag. Lokalen, där det bedrevs försäljning av kakel, totalförstördes.
Näringsidkaren krävde skadestånd men gjorde inte gällande att bolaget varit oaktsamt. I stället hävdade han att ansvaret borde vara strikt. Underinstanserna ogillade talan, eftersom fjärrvärmeverksamhet inte ansågs särskilt farlig och ingen oaktsamhet hade påståtts. Frågan i Högsta domstolen var om innehavaren av en fjärrvärmeanläggning bär ett strikt ansvar för skador orsakade av utsläpp.
Vad sa HD?
Högsta domstolen ändrade hovrättens dom och fastställde att energibolaget var ersättningsskyldigt för skadan.
HD framhöll att någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet inte finns i svensk rätt, men att strikt ansvar har vuxit fram i lagstiftning och praxis, särskilt i grannelagsrättsliga förhållanden och genom miljöskadelagen, som ålägger strikt ansvar även för enstaka störningar mot omgivningen. Även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte är farlig verksamhet kan rörbrott och utsläpp av hett vatten aldrig helt undvikas och kan orsaka allvarliga skador, liknande sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen.
Anläggningsinnehavaren har i praktiken en monopolställning, kan slå ut skadekostnaderna på kollektivet och försäkra sig billigt, och ett strängt ansvar stimulerar till ökad säkerhet. Att i stället ställa upp ett aktsamhetskrav vore i praktiken liktydigt med en culpafiktion, och ett strikt ansvar är då att föredra. Övervägande skäl talade därför för strikt ansvar. Inget justitieråd var skiljaktigt.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet är ett centralt prejudikat om strikt skadeståndsansvar och innebär att den som driver en fjärrvärmeanläggning svarar för skador från vattenutsläpp oberoende av om bolaget varit oaktsamt. Det räcker att skadan orsakats av ett utsläpp från anläggningen. För drabbade fastighetsägare, hyresgäster och näringsidkare betyder det att ersättning kan utgå även när något fel i skötseln inte kan visas.
För den som driver en ledningsbunden anläggning är lärdomen att ansvaret är objektiverat och att försäkringsskydd är centralt. Domen illustrerar också hur domstolarna utvecklar strikt ansvar i praxis för verksamheter där skaderisken visserligen är låg men aldrig helt kan elimineras och där skadorna typiskt drabbar dem som står i ett kontraktsförhållande till anläggningens innehavare.