Vägen på Mörtnäs (NJA 1983 s. 292)
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 1266-79, 1983-03-16 (”Vägen på Mörtnäs”, NJA 1983 s. 292). En upplåtelse som ger grannfastighetens ägare rätt att för obegränsad tid inhägna och ensam använda ett markområde är inte ett servitut, och i ett fastighetsbildningsmål där parterna inte står i ett verkligt motsatsförhållande får domstolen fritt fördela rättegångskostnaderna enligt 16 kap. 14 § fastighetsbildningslagen. Den som vill säkra en bestående rätt att nyttja annans mark bör därför formulera upplåtelsen så att den uppfyller servitutskraven (ett ändamål till förmån för den härskande fastigheten, inte total och exklusiv besittning) och inte räkna med att motparten ersätter kostnaderna enbart för att man vunnit.
Vad gällde målet?
Tvisten på Mörtnäs gällde en upplåtelse som gav ägaren till en angränsande fastighet rätt att under obegränsad tid inhägna och använda ett visst markområde. Frågan var dels om denna rätt var att betrakta som ett servitut, vilket hade haft betydelse för markens rättsliga ställning vid fastighetsbildningen, dels hur rättegångskostnaderna skulle fördelas i fastighetsbildningsmålet mellan grannfastigheternas ägare.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens utslag och förordnade att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad i HD. En upplåtelse som ger grannfastighetens ägare rätt att för obegränsad tid inhägna och använda ett markområde innebär en så total och exklusiv besittning att den inte kan anses utgöra ett servitut; ett servitut förutsätter ett begränsat ändamål till förmån för den härskande fastigheten, inte att den belastade marken helt tas i anspråk. I kostnadsfrågan tillämpade HD 16 kap. 14 § första stycket fastighetsbildningslagen, som ger domstolen frihet att fördela kostnaderna efter vad som är skäligt när parterna inte står i ett egentligt motsatsförhållande av tvistemålskaraktär. Eftersom det inte förelåg ett sådant motsatsförhållande fick vardera parten bära sin kostnad.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet är en påminnelse om att etiketten på ett avtal inte avgör dess rättsliga karaktär. Vill en fastighetsägare trygga en varaktig nyttjanderätt till grannens mark måste upplåtelsen utformas så att servitutsrekvisiten är uppfyllda, annars riskerar rätten att inte bestå mot ny ägare och inte kunna behandlas som servitut vid fastighetsbildning. En upplåtelse som i praktiken ger total och exklusiv besittning bör i stället hanteras som en överlåtelse eller en tidsbestämd nyttjanderätt med tydliga villkor. Den som processar i fastighetsbildningsmål bör vidare räkna med att kostnadsfördelningen är fri enligt 16 kap. 14 § fastighetsbildningslagen och att man inte automatiskt får sina kostnader ersatta även om utgången blir gynnsam.