NJA 1996 s. 652 ”Uttrycket arvingar” — vem får försäkringen när förmånstagaren är ”arvingar”?
Högsta domstolens avgörande i mål T 228-95, 1996-11-11 (”Uttrycket arvingar”, NJA 1996 s. 652): ordet ”arvingar” i ett förmånstagarförordnande presumeras avse legala arvingar, men presumtionen kan brytas av klara belägg för försäkringstagarens motsatta vilja. Avgörandet styr tolkningen av förmånstagarförordnanden enligt 103 § försäkringsavtalslagen.
Vad gällde målet?
I en kapitalförsäkring hos Trygg-Hansa hade försäkringstagaren angett ”arvingar” som förmånstagare. Allmänna arvsfonden, som legal arvinge, gjorde anspråk på försäkringsbeloppet. Mot arvsfonden stod försäkringstagarens universella testamentstagare. Frågan var vad uttrycket ”arvingar” skulle anses avse.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens domslut, vilket innebar att försäkringsbeloppet skulle tillfalla de universella testamentstagarna och inte arvsfonden.
HD utgick från att avgörande är vilken innebörd försäkringstagaren avsåg vid förordnandets tillkomst (jfr NJA 1976 s. 24) och att det gäller en förhållandevis stark presumtion för att ”arvingar” betyder legala arvingar och inte universella testamentstagare — bland annat med hänsyn till formkravet vid ändring av förmånstagarförordnanden i 103 § försäkringsavtalslagen och till behovet av snabb och säker utbetalning. För att frångå presumtionen krävs klara belägg. Utredningen visade här att försäkringstagaren genom sin klart uttryckta vilja avsett att beloppet skulle tillfalla de släktingar som var hennes universella testamentstagare.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen visar hur förmånstagarförordnanden tolkas och varför formuleringen är viktig. Ett oprecist ord som ”arvingar” tolkas i första hand som legala arvingar, och det krävs tydlig bevisning för en annan innebörd. Den som tecknar livförsäkring bör därför namnge förmånstagarna eller annars uttrycka sin vilja klart, och den som processar om ett belopp bör fokusera på vad som kan beläggas om försäkringstagarens avsikt vid förordnandets tillkomst.