Lidingöhuset (NJA 2011 s. 475)
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 170-10, 2011-07-01 (”Lidingöhuset”, NJA 2011 s. 475). En främmande stat kan inte åberopa immunitet mot utmätning av en fastighet i Sverige som inte till betydande del används för statens officiella verksamhet. För den som har en fordran mot en stat kan domen öppna en väg att få betalt.
Vad gällde målet?
En borgenär hade en fordran mot Ryska federationen, grundad på en skiljedom och rättegångskostnader, och ville utmäta en fastighet på Lidingö samt dess hyresintäkter. Ryska federationen invände statsimmunitet och menade att fastigheten var skyddad mot verkställighet. Frågan var om immuniteten hindrade utmätning, vilket berodde på hur fastigheten faktiskt användes.
Vad sa HD?
HD lämnade överklagandet utan bifall — utmätning fick ske. Statsimmunitet mot verkställighet kan åberopas för egendom som används för en stats officiella funktioner eller är av kvalificerat slag, exempelvis sådan som skyddas av Wienkonventionen. En fastighet som till betydande del används som tjänstelokal eller beskickning åtnjuter immunitet, men inte om den till övervägande del används för privaträttsliga ändamål. Bedömningen görs efter den faktiska användningen vid den tidpunkt då ärendet anhängiggjordes hos Kronofogdemyndigheten. HD hänvisade till bland annat NJA 2009 s. 905.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är praktiskt viktig för den som har en fordran mot en utländsk stat och vill få betalt genom verkställighet i Sverige. Lärdomen är att statsimmuniteten inte är absolut — egendom som används för privaträttsliga, kommersiella ändamål kan utmätas. Den som överväger verkställighet mot en stat bör därför utreda hur den aktuella egendomen faktiskt används och säkra bevisning om den kommersiella användningen, eftersom det är användningen, inte ägandet i sig, som avgör.