Trappstenskanten (NJA 1981 s. 683)
Högsta domstolens avgörande i mål T 368-79, 1981-06-04 (”Trappstenskanten”, NJA 1981 s. 683). Den som genom ett vägarbete skapar en mindre fara är skyldig att sätta ut lämpliga varningsanordningar, men hur långtgående åtgärderna måste vara avgörs av en avvägning mellan skaderisken och kostnaden, och lösa trafikkoner kan vara tillräckligt även om de kan flyttas av obehöriga. För entreprenörer är rådet att dokumentera vilka varningsåtgärder som vidtagits, och att i en rättegång framställa samtliga kostnadsyrkanden i rätt tid.
Vad gällde målet?
Väg- och Vattenbyggnadsfirman E.A. AB utförde ett gatuarbete på Stora gatan i Sigtuna och hade lagt ett bindlager av asfalt som låg ungefär två centimeter lägre än den omgivande gatan och en trappsten framför en entré. Inför en helg avbröts arbetet i nära fem dygn. En fotgängare snavade på kanten framför entrén, föll och bröt fotleden, och krävde skadestånd av bolaget för vållande genom bristfällig utmärkning. Bolaget hade satt ut trafikkoner när arbetet avbröts, men dessa var borta när olyckan inträffade. Tvisten gällde om bolaget varit vårdslöst genom att inte skydda eller fortlöpande kontrollera utmärkningen.
Vad sa HD?
HD upphävde hovrättens dom i själva saken och lämnade skadeståndstalan utan bifall. HD utgick från att bolaget, som genom sin verksamhet framkallat faran, var skyldigt att sätta ut lämpliga varningsanordningar, och att trafikkoner i och för sig var en lämplig åtgärd. Hur omfattande de skadeförebyggande åtgärderna måste vara berodde på en avvägning mellan skaderiskens art och omfattning å ena sidan och kostnaderna och olägenheterna med olika åtgärder å andra sidan. Eftersom kanterna inte var särskilt svåra att upptäcka, risken för olycksfall var föga framträdande och eventuella skador kunde antas bli begränsade, ansågs bolaget inte skyldigt att vidta de jämförelsevis tids- och arbetskrävande åtgärder som hade krävts för att säkerställa att de lösa konerna stod kvar under hela uppehållet. Vållande var därför inte styrkt. Bolagets först vid huvudförhandlingen i HD framställda yrkande om ersättning för rättegångskostnader i lägre instanser hade kommit efter fullföljdstidens utgång och avvisades. Avgörandet var enhälligt.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är vägledande för entreprenörer och andra som utför arbeten i offentlig miljö. Den visar att ansvaret för varningsåtgärder inte är obegränsat: kravet bestäms av en proportionalitetsbedömning där en liten och lätt upptäckt fara inte tvingar fram dyra eller arbetskrävande säkerhetslösningar, även om enkla anordningar erfarenhetsmässigt kan flyttas av obehöriga. För den som driver entreprenadverksamhet är det praktiska rådet att anpassa skyddet efter den verkliga risken, dokumentera vilka koner, skyltar och avspärrningar som satts ut och när, samt överväga rutiner för tillsyn vid längre uppehåll så att en eventuell vårdslöshetsbedömning vilar på rätt underlag. Målet rymmer också en processuell lärdom: ett yrkande om rättegångskostnader i lägre instanser måste framställas inom fullföljdstiden, annars kan det avvisas även om parten vinner i sak.