Högsta domstolens avgörande i mål T 262-90, 1993-09-27 (”Trancom”, NJA 1993 s. 484): för att en styrelseledamot ska bli personligen betalningsansvarig vid kapitalbrist krävs att aktiekapitalet faktiskt understigit den kritiska gränsen. Vid den bedömningen får ett utvecklingsbolag aktivera sina utvecklingskostnader i kontrollbalansräkningen, om produkten framstår som kommersiellt gångbar.
Vad gällde målet?
Ett bolag, Trancom, drev utveckling av ett tekniskt system. En borgenär väckte talan om personligt betalningsansvar mot tre styrelseledamöter enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen i dess dåvarande lydelse, vars motsvarighet i dag finns i reglerna om tvångslikvidation vid kapitalbrist i 25 kap. aktiebolagslagen. Borgenären menade att styrelsen i november 1983 borde ha upprättat en kontrollbalansräkning eftersom aktiekapitalet gått förlorat till mer än två tredjedelar, och att ledamöterna därför svarade solidariskt för bolagets förpliktelser.
Parterna var ense om att redan en utebliven aktivering av 1983 års utvecklingskostnader skulle ha medfört att aktiekapitalet underskred den kritiska gränsen. Tvistens kärna var alltså om utvecklingskostnaderna fick tas upp som en tillgång i en kontrollbalansräkning.
Vad sa HD?
Högsta domstolen ändrade hovrättens dom och ogillade borgenärens talan. Styrelseledamöterna var inte personligen betalningsansvariga.
HD utgick från att personligt ansvar enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen förutsätter att aktiekapitalet rent faktiskt gått ned under den kritiska gränsen, inte bara att styrelsen borde ha misstänkt det (jfr NJA 1988 s. 620). Vid värderingen i en kontrollbalansräkning gäller en fortlevnadsprincip. Utvecklingskostnader bör kunna tas upp som tillgång även om bolagets likviditet är dålig, eftersom utvecklingsbolag annars alltför lätt skulle tvingas i likvidation. Försiktighet krävs dock: man kan inte helt bortse från bolagets finansiella ställning, och av betydelse är om produkten vid en objektiv bedömning framstår som kommersiellt gångbar.
I Trancoms fall var det tekniska utvecklingsarbetet med huvudprodukten så gott som avslutat, avtal hade träffats och leverans påbörjats. Styrelsen hade alltså fog för att räkna med att arbetet snart skulle ge en produkt av väsentligt värde. Det kunde därför inte anses visat att aktiekapitalet faktiskt understigit den kritiska gränsen. Inget justitieråd var skiljaktigt.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet är centralt för styrelseledamöters personliga ansvar vid kapitalbrist, en fråga som i dag regleras i 25 kap. aktiebolagslagen men där grundtankarna består. För det första förutsätter personligt medansvar att kapitalet faktiskt har underskridit gränsen, inte bara att styrelsen borde ha misstänkt det och upprättat en kontrollbalansräkning.
För det andra ger domen vägledning om värderingen i en kontrollbalansräkning, särskilt för bolag vars värde ligger i pågående utvecklingsarbete. Sådana kostnader får aktiveras om produkten objektivt sett är kommersiellt gångbar, även vid svag likviditet, men inte om det framstår som osannolikt att arbetet kan slutföras och nyttiggöras. För styrelser i tidiga eller forskningsintensiva bolag innebär detta att en välunderbyggd optimism kan rymmas i kontrollbalansräkningen, förutsatt att den vilar på konkreta hållpunkter.