RH 2016:41 — Rättskraften i en stadfäst förlikning om kapitalbelopp hindrar inte senare talan om dröjsmålsränta
Hovrätten över Skåne och Blekinges avgörande i mål Ö 770-16, 2016-06-17 (RH 2016:41). En stadfäst förlikning där svaranden skulle betala ett kapitalbelopp senast en viss dag och där samtliga mellanhavanden angavs slutligt reglerade omfattar inte, genom sin rättskraft, en senare talan om dröjsmålsränta som grundas på att betalning uteblev. Hovrätten undanröjde tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisade målet.
Vad gällde målet?
Skanskom Fastigheter AB och M.L. hade i ett tidigare mål träffat en förlikning som Lunds tingsrätt stadfäst, enligt vilken M.L. senast den 17 april 2015 skulle betala 90 000 kr i ett för allt och parternas samtliga mellanhavanden var slutligt reglerade. När M.L. inte betalade i tid väckte Skanskom Fastigheter AB ny talan om dröjsmålsränta på beloppet. M.L. invände att saken redan avgjorts. Lunds tingsrätt avvisade bolagets talan som omfattad av den tidigare domens rättskraft. Bolaget överklagade till Hovrätten över Skåne och Blekinge.
Vad sa hovrätten?
Hovrätten undanröjde tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisade målet för fortsatt behandling. En förlikning konsumerar det rättsläge som rådde dessförinnan, och en fordran grundad på förlikningsavtalet anses uppkommen vid förlikningen (RH 2010:25). Förlikningen reglerade varken rätten till dröjsmålsränta eller andra följder av att åtagandena senare inte fullföljdes, varför en talan grundad på förhållanden som inträffat efter förlikningen inte hindras av dess rättskraft. Hovrätten hänvisade även till den rådande meningen att en talan om kapitalbelopp inte hindrar en senare talan om dröjsmålsränta (NJA 1929 s. 160, jfr NJA 1992 s. 55), och till att ett ränteyrkande enligt 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken kan framställas senare och därmed också återkallas och föras i en ny rättegång. Ränteanspråket hade inte varit formellt framställt i det tidigare målet. Avgörandet var enhälligt.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen visar att en klausul om att ’samtliga mellanhavanden är slutligt reglerade’ i en stadfäst förlikning inte utan vidare stänger dörren för anspråk som grundas på händelser efter förlikningen. Dröjsmålsränta som utlöses av att motparten inte betalar i tid uppkommer efter förlikningen och omfattas inte av dess rättskraft. För den som förhandlar förlikningar är lärdomen att uttryckligen reglera vad som ska gälla vid utebliven eller försenad betalning — annars kan dröjsmålsränta krävas i en senare process trots en generalklausul om slutlig reglering.