NJA 1994 s. 7 ”Smådalarös rättegångskostnad” — måste hovrätten klarlägga ett oprecist kostnadsyrkande?
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 2476-93, 1994-01-11 (”Smådalarös rättegångskostnad”, NJA 1994 s. 7): när en part i hovrätten yrkat ersättning för rättegångskostnader med ett belopp som ska anges senare, är hovrätten skyldig att genom materiell processledning klarlägga yrkandet innan handläggningen avslutas. Ett oprecist formulerat kostnadsyrkande kan annars gå förlorat trots att parten vinner i sak.
Vad gällde målet?
Tvisten gällde ursprungligen ett servitut för brygga och brunn som belastade en fastighet på Smådalarö i Haninge kommun. Sedan fastighetsbildningsmyndigheten inställt en begärd förrättning prövades frågan av fastighetsdomstolen och därefter av Svea hovrätt. I sitt överklagande till hovrätten yrkade två av sakägarna, förutom att servitutsrätten skulle bestå, ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten med belopp som senare skulle anges. Båda parter begärde att målet skulle avgöras på handlingarna. Hovrätten biföll sakägarnas talan i själva saken men berörde över huvud taget inte deras yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Sakägarna förde frågan vidare till Högsta domstolen och yrkade ersättning med 15 000 kr.
Vad sa HD?
Högsta domstolen biföll sakägarnas talan och förpliktade motparten att ersätta deras rättegångskostnader i hovrätten med 15 000 kr och i Högsta domstolen med 2 500 kr. Av besvärsinlagan framgick klart att sakägarna avsåg att senare precisera sitt kostnadsyrkande. Det hade därför ålegat hovrätten att, innan handläggningen avslutades, genom materiell processledning klarlägga yrkandet. Att sakägarna inte självmant preciserade beloppet, trots att de begärt avgörande på handlingarna, fråntog dem alltså inte rätten att få ersättningsfrågan prövad. I fastighetsbildningsmål fördelas kostnaderna mellan sakägare som står i klart motsatsförhållande enligt huvudregeln om att förlorande part ersätter motparten (18 kap. 1 § rättegångsbalken och 16 kap. 14 § fastighetsbildningslagen, jämför NJA 1983 s. 292). Eftersom motparten förlorat i både hovrätten och Högsta domstolen skulle han bära kostnaderna. Justitierådet Lars K. Beckman var skiljaktig och ansåg att yrkandet, som framställts först i Högsta domstolen, inte kunde bifallas eftersom hovrätten enligt 18 kap. 14 § rättegångsbalken inte haft någon skyldighet att uppmärksamma parterna på att precisera kostnaderna.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen visar att ett kostnadsyrkande inte behöver gå förlorat bara för att beloppet inte preciserats, om det av handlingarna framgår att parten avsett att återkomma med en precisering. Ansvaret för att klarlägga ett ofullständigt yrkande ligger då på domstolen, inte ensamt på parten. För ett ombud är lärdomen ändå att alltid framställa och precisera kostnadsyrkandet innan handläggningen avslutas, eftersom man inte kan räkna med att domstolen alltid agerar, vilket den skiljaktiga meningen illustrerar. Frågan om domstolens skyldighet att begära precisering har återkommit i senare praxis, vilket visar att gränsdragningen alltjämt är praktiskt viktig.