Högsta domstolens avgörande i mål T 864-93, 1993-12-16 (”Skolbranden II”, NJA 1993 s. 727): skadestånd för en ung skadevållare kan jämkas även vid allvarligt uppsåtligt brott, om ett ojämkat skadestånd på ett avgörande sätt skulle äventyra hans återanpassning. När skadeståndet jämkas för flera skadevållare ska de inte åläggas solidariskt ansvar.
Vad gällde målet?
Tre sextonåringar hade anlagt bränder, bland annat i en skola och en sim- och sporthall. Försäkringsbolagen Trygg-Hansa och Wasa, som ersatt fastighetsskadorna, förde skadeståndstalan i form av regresstalan mot de tre. Beloppen var mycket stora; mot en av dem riktades krav på drygt 27 miljoner kr.
Hovrätten hade redan jämkat beloppen kraftigt och ålagt de tre att solidariskt utge 450 000 kr, jämte ett ytterligare belopp för en av dem. Frågan i HD var om skadestånden borde jämkas ytterligare och hur det solidariska ansvaret skulle hanteras.
Vad sa HD?
Högsta domstolen ändrade hovrättens dom och satte ned skadestånden ytterligare. En av skadevållarna förpliktades utge 100 000 kr respektive 350 000 kr, de båda andra 150 000 kr var, och ingen av dem ålades solidarisk betalningsskyldighet.
HD redogjorde för jämkningsreglerna. För skadevållare mellan 15 och 18 år ska jämkningsmöjligheten i 2 kap. 2 § skadeståndslagen användas restriktivt, och vid uppsåtligt brott ska nedsättning ske med ännu större återhållsamhet. Jämkning vid allvarliga uppsåtliga brott kan komma i fråga endast om ett ojämkat skadestånd på ett avgörande sätt skulle äventyra den brottsliges anpassning i samhället (jfr NJA 1983 s. 379). De skadelidande försäkringsbolagen hade inget sådant behov av skadeståndet som talade mot jämkning, och beloppen var utomordentligt betungande i förhållande till skadevållarnas ekonomi.
Eftersom skadeståndet jämkades för var och en utifrån dennes förhållanden skulle de inte åläggas solidariskt ansvar (6 kap. 3 § skadeståndslagen). En solidarisk förpliktelse skulle annars sätta jämkningen ur spel. Inget justitieråd var skiljaktigt.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet har två bärande principer av brett intresse i skadeståndsrätten. Den första gäller jämkning: även ett skadestånd som följer av allvarligt uppsåtligt brott kan sättas ned om ett fullt ansvar på ett avgörande sätt skulle hindra skadevållarens återanpassning, och de skadelidandes behov av ersättningen väger in. Att den skadelidande är ett försäkringsbolag som fört regresstalan talar typiskt sett för att behovet är litet.
Den andra principen är processuellt och praktiskt viktig: när ett skadestånd för samma skada jämkas individuellt för flera skadevållare ska de inte göras solidariskt ansvariga, eftersom en solidarisk förpliktelse skulle låta en av dem bära hela det ojämkade beloppet och därmed urholka jämkningen. För den som driver eller försvarar ett skadeståndsmål med flera ansvariga är detta en viktig hållpunkt vid utformningen av yrkanden och invändningar.