Mammas borgen (NJA 2012 s. 804)
Högsta domstolens avgörande i mål T 153-11, 2012-11-28 (”Mammas borgen”, NJA 2012 s. 804). Den som löst en skuld som flera är solidariskt ansvariga för har som utgångspunkt rätt att kräva de andra på deras andel — och den som påstår att betalningen var en gåva har bevisbördan, även mellan närstående. För den som hjälper en anhörig med en skuld är det viktigt att veta vad som gäller.
Vad gällde målet?
En kvinna hade löst ett topplån som hon var solidariskt betalningsansvarig för tillsammans med sin före detta svärson. Hon krävde sedan svärsonen på hans andel, 58 000 kronor, som regress. Svärsonen invände att betalningen varit avsedd som en gåva och att hon därmed efterskänkt sin regressfordran. Frågan var vem som hade bevisbördan för att betalningen var en gåva, och hur skulden slutligt skulle fördelas mellan medlåntagarna.
Vad sa HD?
HD ändrade hovrättens dom och förpliktade svärsonen att betala 58 000 kr jämte ränta — regresskravet bifölls. Står det inte klart att en medgäldenär efterskänkt sin regressfordran efter att ha löst en solidarisk skuld, har han enligt 2 § skuldebrevslagen rätt att kräva en annan medgäldenär på dennes andel. Utgångspunkten är lika delning efter huvudtalet, men gäldenärernas inbördes förhållande — exempelvis att lånemedlen i sin helhet kommit vissa gäldenärer till godo — kan medföra att skulden slutligt stannar på dessa. Den som påstår gåva har bevisbördan, även mellan närstående. HD hänvisade till NJA 1987 s. 40.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är praktiskt viktig för alla som är medlåntagare, borgensmän eller på annat sätt solidariskt ansvariga för en skuld. Lärdomen är att den som betalar mer än sin andel som regel kan kräva tillbaka mellanskillnaden av de övriga — och att ett påstående om att betalningen var en gåva måste bevisas av den som hävdar det, även inom familjen. Den som hjälper en anhörig att lösa en gemensam skuld bör dokumentera om det är ett lån eller en gåva, för att undvika oklarhet om regressrätten.