Gropen i gatan (NJA 2006 s. 367)
När en försäkringstagare kräver ersättning ur sin försäkring för ombudskostnader prövas frågan om kostnaderna varit skäliga och nödvändiga genom en samlad bevisvärdering, där bevisbördan kan växla mellan parterna under processen. För den som tvistar med ett försäkringsbolag om ombudskostnader klargör domen hur bevisfrågan hanteras.
Vad gällde målet?
En person som skadat sig anlitade ett ombud för att driva sitt krav på försäkringsersättning mot sitt försäkringsbolag. När hon därefter krävde ersättning för ombudskostnaderna invände försäkringsbolaget att kostnaderna inte var skäliga och nödvändiga. Frågan var hur bevisbördan för kostnadernas skälighet och nödvändighet skulle fördelas.
Vad sa HD?
HD lämnade överklagandet utan bifall. Frågan om ombudskostnaderna varit skäliga och nödvändiga avgörs genom en samlad bevisvärdering, där bevisbördan kan växla mellan parterna med hänsyn till den bevisning som lagts fram under processens gång. Sedan försäkringstagaren lagt fram sin bevisning ankom det på försäkringsbolaget att styrka sina invändningar i den utsträckning som krävdes för att hennes bevisning inte längre skulle anses tillräcklig. Hovrätten hade gjort bedömningen att bolagets invändningar inte var tillräckliga för att kullkasta försäkringstagarens bevisning om att kostnaderna var skäliga och nödvändiga, och det fanns ingen anledning att undanröja hovrättens dom. HD tillämpade 18 kap. 8 § rättegångsbalken.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är praktiskt viktig vid tvister om ersättning för ombudskostnader, både ur försäkring och som rättegångskostnad. Lärdomen är att den som kräver ersättning först måste lägga fram underlag för att kostnaderna är skäliga och nödvändiga, varefter motparten måste styrka sina invändningar för att rubba den bedömningen. Den som anlitar ombud bör därför dokumentera kostnaderna väl, och den som bestrider dem bör konkret kunna visa varför de är oskäliga.