RH 2010:18 — ränta på inkassokostnad
Hovrätten för Västra Sveriges avgörande i mål FT 2157-09, 2010-02-19 (RH 2010:18): hovrätten fastställde att ränta enligt räntelagen får tas ut på ersättning för inkassokostnad, trots att lagen om ersättning för inkassokostnader inte uttryckligen reglerar ränta.
Vad gällde målet?
Ett inkassobolag krävde en konsument på kapitalbelopp, ränta och ersättning för inkassokostnad. Konsumenten medgav allt utom räntan på själva inkassokostnaden och menade att lagen om ersättning för inkassokostnader, som anger takbelopp för sådan ersättning, inte ger utrymme för att också ta ut ränta på beloppet.
Vad sa hovrätten?
Hovrätten fastställde tingsrättens dom och godtog kravet på ränta på inkassokostnaden. Varken lagen om ersättning för inkassokostnader eller tillhörande förordning innehåller något förbud mot ränta. Förarbetena visar att lagstiftaren medvetet avstod från att förbjuda ränta på sådan ersättning, och att avsikten var att räntelagens regler skulle gälla om inget annat föreskrivs. Att förordningen anger ett takbelopp för själva inkassokostnaden hindrar därför inte att ränta enligt räntelagen löper på beloppet.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen bekräftar att borgenärer, inklusive inkassobolag, får kräva dröjsmålsränta på ersättning för inkassokostnad — inte bara på huvudfordran. För gäldenärer, inte minst konsumenter, innebär det att en obetald inkassokostnad kan växa med ränta lika väl som skulden i övrigt.