Porjus skadeområde (NJA 1997 s. 332)
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 3338-96, 1997-05-23 (”Porjus skadeområde”, NJA 1997 s. 332): fristen för att anmäla anspråk på ersättning för en oförutsedd vattenskada är inte ett rättegångshinder som domstolen prövar självmant, utan prövas först efter invändning av part. HD undanröjde därför avvisningen av den för sent gjorda anmälan och återförvisade målet.
Vad gällde målet?
En fastighetsägare inom Porjus skadeområde anmälde i ett vattenmål mot Vattenfall anspråk på ersättning för en oförutsedd skada, men gjorde det efter utgången av den tid som vattendomstolen bestämt. Frågan var om domstolen självmant (ex officio) skulle pröva om anspråket anmälts i tid, eller om fristen bara fick beaktas efter invändning från motparten.
Vad sa HD?
HD undanröjde Vattenöverdomstolens avvisningsbeslut och återförvisade målet. Frågan om ett anspråk på grund av oförutsedd skada har anmälts inom den frist som vattendomstolen bestämt (15 kap. 17 § vattenlagen) ska inte behandlas som ett rättegångshinder som domstolen beaktar självmant, utan prövas först efter invändning av part. De överväganden som bär den allmänna fordringspreskriptionen kan inte utan vidare överföras på andra frister; avgörande är vad fristen avser att skydda (jfr NJA 1978 s. 132 och 1984 s. 777). Här framträder inte något sådant skyddsvärt intresse för tredje man eller den allmänna omsättningen som motiverar prövning ex officio — tillståndshavaren kan freda sig genom att göra en preskriptionsinvändning. Justitieråden Gregow och Svensson var skiljaktiga och ansåg att fristen, som är konstruerad som ett rättegångshinder, skulle prövas självmant; de ville fastställa avvisningen.
Vad betyder domen i praktiken?
Alla frister bevakas inte av domstolen själv. Den som är motpart till ett sent framställt anspråk på ersättning för en oförutsedd vattenskada måste aktivt göra en preskriptionsinvändning — annars prövas anspråket trots att fristen löpt ut. Omvänt kan en tillståndshavare som faktiskt vill få en oklar skadefråga prövad avstå från att invända. Lärdomen är generell: kontrollera om en frist är av det slag som kräver invändning eller som domstolen beaktar självmant.