Petrobart (NJA 2008 s. 406)
När en skiljenämnd prövar sin egen behörighet ska den lägga de rättsfakta som skiljekäranden åberopat till grund för prövningen, utan att pröva dem materiellt — påståendedoktrinen. Domen är ett centralt prejudikat för var gränsen går mellan behörighetsfråga och sakprövning i skiljeförfaranden.
Vad gällde målet?
Ett bolag inledde skiljeförfarande mot en stat. Skiljenämnden avvisade talan på grund av bristande behörighet, sedan den materiellt prövat om bolaget gjort en sådan investering som krävdes enligt den tillämpliga lagen. Bolaget klandrade skiljedomen. Frågan var om skiljenämnden fick pröva investeringsfrågan materiellt redan vid behörighetsprövningen, eller om den skulle ha utgått från bolagets påståenden.
Vad sa HD?
HD upphävde skiljedomen i de delar som överklagats. I enlighet med påståendedoktrinen ska en skiljenämnd vid prövningen av sin behörighet lägga de rättsfakta som skiljekäranden åberopat till grund för prövningen utan att pröva dem materiellt — den ska alltså utgå från att de åberopade omständigheterna föreligger. Doktrinen gäller på samma sätt när skiljeförfarandet grundas på lag som när det grundas på avtal. Skiljenämnden gjorde därför fel när den materiellt prövade investeringsfrågan och avvisade talan på grund av att rättsfakta inte förelåg. HD tillämpade 2 och 36 §§ lagen om skiljeförfarande och hänvisade till NJA 2006 s. 101. Enskilda ledamöter var skiljaktiga eller tillade skäl i fråga om motiveringen.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är central för skiljeförfaranden. Lärdomen är att frågan om en omständighet verkligen föreligger hör till sakprövningen, inte till behörighetsprövningen — en skiljenämnd som blandar samman dessa riskerar att skiljedomen upphävs. För parter innebär detta att invändningar om att de behörighetsgrundande omständigheterna inte stämmer normalt ska prövas i sak, inte avgöra behörigheten.