Högsta domstolens avgörande i mål T 369-86, 1990-03-01 (”Oxelhäcken”, NJA 1990 s. 71): en granne som mot ägarens vilja toppklipper en gemensam häck i tomtgränsen behöver inte betala skadestånd för försämrat insynsskydd, om grannen enligt grannelagsrättsliga principer hade rätt att kräva att häcken hölls nedklippt. Avgörandet visar hur långt skyldigheten att ta hänsyn till sin granne sträcker sig.
Vad gällde målet?
En oxelhäck var planterad i gränsen mellan två villafastigheter och hade anlagts gemensamt av de båda ägarna. Den ene ägaren lät, mot den andres vilja, toppklippa hela häcken till 150 eller 160 centimeters höjd, vilket även berörde den del som växte på grannens fastighet.
Grannen krävde skadestånd, dels för den ekonomiska förlust som det försämrade skyddet mot insyn innebar, dels för kostnader att forsla bort grenar och kvistar. Frågan var om ingreppet grundade skadeståndsskyldighet, eller om den klippande ägaren hade en civilrättslig rätt att få häcken nedklippt.
Vad sa HD?
Högsta domstolen ändrade hovrättens dom och fastställde tingsrättens domslut, vilket innebar att grannens skadeståndstalan ogillades.
HD konstaterade att enbart det olovliga intrånget i grannens besittning inte grundar rätt till skadestånd för försämrat insynsskydd, om den klippande ägaren hade en civilrättslig rätt att få häcken nedklippt. Enligt allmänna grannelagsrättsliga principer, som kommer till uttryck i 3 kap. 1 § jordabalken, måste den som brukar en fastighet ta skälig hänsyn till sin granne, och även underlåtenhet att handla kan strida mot dessa förpliktelser. Vad som krävs avgörs efter en objektiv skälighetsbedömning.
Häcken hade hållits nedklippt till 150 till 160 centimeter från mitten av 1940-talet till slutet av 1970-talet, och det är vanligt att oxelhäckar hålls på den höjden. Den klippande ägaren kunde därför på grannelagsrättslig grund skäligen fordra att häcken med grannens medverkan hölls klippt som varit brukligt, och behövde inte betala för försämrat insynsskydd. Beträffande grenarna var det inte styrkt att ägaren kastat in dem på grannens mark. Inget justitieråd var skiljaktigt.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet illustrerar att grannelagsrätten är ömsesidig: skyldigheten att ta skälig hänsyn till sin granne gäller även genom underlåtenhet, till exempel att inte medverka till sedvanligt underhåll av en gemensam häck. En fastighetsägare kan därför ha rätt att kräva att en granne medverkar till att hålla en gemensam anläggning i det skick som länge varit brukligt.
För tvister mellan grannar är lärdomen att ett ingrepp som i och för sig rubbar grannens besittning inte automatiskt leder till skadestånd, om ingreppet motsvarar vad den ena parten ändå haft rätt att kräva. Vad som är skäligt avgörs av omständigheterna, däribland vad som sedan länge varit brukligt på platsen.