Högsta domstolens avgörande i mål Ö 1356-88, 1989-02-21 (”Ombudet och vitet”, NJA 1989 s. 71): när en part uteblivit från en förhandling därför att hans ombud felaktigt sagt att han inte behövde komma, ska ett vite inte utan vidare dömas ut. Vid vite väger partens egna ursäkter tyngre än vid andra processuella påföljder, eftersom ett fel av ombudet inte alltid kan läggas parten till last.
Vad gällde målet?
I ett dispositivt tvistemål hade båda parters ombud begärt att huvudförhandlingen skulle ställas in på grund av pågående förlikningsförhandlingar. Innan hovrätten tagit ställning fick parten av sitt ombud, en advokat, beskedet att han inte behövde infinna sig. Parten uteblev därför, förhandlingen ställdes in och ett vite dömdes ut mot honom.
Frågan var om parten hade laga förfall för sin utevaro trots att det var ombudet som av misstag hade gett honom beskedet.
Vad sa HD?
Högsta domstolen upphävde beslutet att döma ut vitet.
HD framhöll att vid återställande av försutten tid och liknande situationer tillräknas en parts ombuds fel normalt parten själv. Vid utdömande av vite gör sig dock särskilda synpunkter gällande: vitet är en straffliknande påföljd, och det ligger mindre nära till hands att låta en part svara för ett annans försummelse, samtidigt som motpartens trygghet inte står på spel på samma sätt. Dessutom kan ett ombud som opåkallat ger sin huvudman ett felaktigt besked drabbas av kostnadsansvar och, om det är en advokat, åtgärder från advokatsamfundet. Avgörande blir därför partens egna ursäkter. Eftersom parten av en advokat fått beskedet att inställelse inte var nödvändig och saknade anledning att ifrågasätta det, hade han giltig ursäkt. Två justitieråd var skiljaktiga och ansåg att ombudets fel borde tillräknas parten.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet skiljer mellan vite och andra processuella påföljder. Vid vite kan en part inte utan vidare lastas för att ett ombud gett honom ett felaktigt besked om att han inte behöver inställa sig; det är partens egna ursäkter som avgör om laga förfall föreligger. För den som processar är lärdomen att tröskeln för att slippa ett utdömt vite är lägre när felet ligger hos ombudet, men att ett ombud som ger sådana felaktiga besked kan drabbas av eget kostnadsansvar.