Högsta domstolens avgörande i mål T 350-89 och T 336-89, 1991-01-03 (”Mjölby-Svartådalens elleveranser”, NJA 1991 s. 3): en kund som i god tro betalat enligt en leverantörs felaktiga räkningar är inte skyldig att i efterhand betala mellanskillnaden, när felet beror på omständigheter som leverantören ansvarar för. Frågan visar hur risken för fakturafel fördelas mellan en näringsidkare och dess kund.
Vad gällde målet?
En elleverantör hade under flera år debiterat sina kunder för väsentligt mindre mängder ström än de i verkligheten förbrukat. Felet berodde på att den mätare leverantören installerat bara visade en tjugondel av den verkliga förbrukningen, och att leverantören underlät att räkna upp värdet vid faktureringen.
När felet upptäcktes krävde leverantören tilläggsbetalning för den ström som inte hade debiterats. Frågan var om kunderna, som betalat enligt räkningarna, var skyldiga att betala i efterhand, eller om betalningarna var slutgiltiga.
Vad sa HD?
Högsta domstolen ändrade hovrättens dom och ogillade leverantörens talan om tilläggsbetalning.
HD konstaterade att frågan om en borgenär kan kräva tilläggsbetalning sedan en tidigare betalning visat sig felaktig är besläktad med frågan om återbetalning av belopp som erlagts av misstag, condictio indebiti, där hänsynen till omsättningens säkerhet talar mot att betalningen går åter. Kunden hade inte faktiskt insett att debiteringarna var felaktiga, och hade inte heller bort inse det: företaget var nystartat utan tidigare erfarenhet av normal förbrukning, den debiterade kvantiteten stämde med vad mätaren visade, och de totala beloppen, med en fast abonnemangsavgift, avvek mindre än själva förbrukningssiffran.
Det var leverantören som ansvarade för felet, genom mätaren och den uteblivna uppräkningen, och felet hade fått fortgå i flera år utan att leverantören själv märkte det. Kunden hade därför fog att uppfatta betalningarna som slutgiltiga. Ett justitieråd var skiljaktigt och ansåg att kunden bort inse felet.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet är vägledande för hur risken för fakturafel fördelas. När en näringsidkare av oaktsamhet fakturerar för lågt, och felet beror på omständigheter inom näringsidkarens kontroll, kan en kund som betalat i god tro normalt inte krävas på tilläggsbetalning. Bedömningen liknar den vid condictio indebiti, där omsättningens säkerhet och mottagarens befogade förlitan väger tungt.
Avgörande är om kunden insett eller bort inse felet, och kraven på en kunds kontroll av till exempel elräkningar är låga. För leverantörer och andra som fakturerar löpande är lärdomen att ansvaret för korrekt debitering i första hand ligger hos den som fakturerar, och att rätten till efterdebitering är begränsad när kunden haft fog att lita på fakturorna.