Kvarteret Järnet (NJA 1981 s. 791)
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 828-80, 1981-06-10 (”Kvarteret Järnet”, NJA 1981 s. 791). Skyldigheten enligt rättegångsbalken att tillhandahålla föremål för syn gäller även filmmaterial hos ett programföretag, och varken upphovsrätt, anonymitetsskyddet i radioansvarighetslagen eller yttrande- och informationsfriheten ger i sig hinder mot ett synföreläggande när materialet kan ha betydelse som bevis. Den som behöver andras inspelade material som bevis kan begära syn, men ett hinder gäller om materialet skulle röja identiteten hos någon som framträtt i ett program.
Vad gällde målet?
I ett brottmål som rörde händelser vid en avhysning från det ockuperade kvarteret Järnet i Stockholm ville den tilltalade som bevis åberopa fyra nyhetsinslag som spelats in av Sveriges Television AB, för att styrka sin version av ett händelseförlopp där han tagit tag i en polishästs betsel. Han begärde att TV-bolaget skulle föreläggas att tillhandahålla materialet för syn. Bolaget bestred och åberopade att ett utlämnande skulle inkräkta på upphovsrätten och den fotografiska rätten till materialet samt strida mot bolagets uppgift att i yttrandefrihetens och informationsfrihetens tjänst producera program, eftersom medarbetare på fältet inte borde uppfattas som insamlare av bevismaterial. Frågan var om dessa hänsyn kunde hindra ett synföreläggande enligt rättegångsbalken.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens avgörande att lämna besvären utan bifall, vilket innebar att bolaget skulle tillhandahålla de fyra filmerna för syn enligt vad tingsrätten föreskrivit. HD prövade frågan enligt reglerna om syn i 39 kap. 5 § rättegångsbalken och fann att materialet kunde antas äga betydelse som bevis. HD konstaterade att den som innehar ett föremål i princip är skyldig att tillhandahålla det för syn även om det är knutet till en upphovsrättslig rätt, och att inskränkningar i den skyldigheten kräver stöd i lag. Anonymitetsskyddet i 9 § radioansvarighetslagen kunde genom en analogisk tillämpning utgöra hinder om en syn skulle röja identiteten hos någon som framträtt i ett program, men i detta fall innehöll materialet inte upptagning av personer som i lagens mening framträtt, varför något sådant hinder inte förelåg. Ett vidsträcktare hänsynstagande till yttrande- och informationsfriheten än vad rättegångsbalkens regler ger saknade stöd i lag, och upphovsrättsliga aspekter utgjorde inte grund för avsteg. Avgörandet var enhälligt.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är vägledande för editions- och synfrågor och för avvägningen mot upphovsrätt, källskydd och mediefrihet. Den visar att rättegångsbalkens regler om bevisning väger tungt: den som innehar inspelat material, foton eller annan egendom som kan ha betydelse som bevis är i princip skyldig att tillhandahålla det, och varken upphovsrätt eller mer allmänt hållna mediefrihetshänsyn räknas som rättsligt grundat hinder. En verklig begränsning finns där materialet skulle röja identiteten hos någon som vidtalats att medverka i ett program, eftersom anonymitetsskyddet då kan slå till. För den som vill använda annans material som bevis är det praktiska rådet att tidigt yrka edition eller syn och precisera vilket material som avses och vad det ska styrka. För den som innehar materialet är lärdomen att en vägran måste kunna grundas på en lagregel, inte enbart på principiella överväganden.