Konkursboets fastighet (NJA 2015 s. 132)
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 3938-14, 2015-03-24 (”Konkursboets fastighet”, NJA 2015 s. 132). En konkursförvaltare får inte arvode för arbete som inte främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet — att lägga tid på att sälja en i praktiken värdelös fastighet ersätts inte, även om försäljningen har ett allmänt intresse. För förvaltare är det en tydlig gräns för vad staten betalar.
Vad gällde målet?
En konkursförvaltare i ett dödsbos konkurs lade ned arbete på att sälja en fastighet som visade sig sakna värde, eller till och med ha ett negativt värde. Förvaltaren begärde arvode för arbetet. Kronofogdemyndigheten, som är tillsynsmyndighet i konkurser, ansåg att arvodet var för högt eftersom åtgärderna inte gynnade borgenärerna. Frågan var om förvaltaren hade rätt till ersättning för detta arbete.
Vad sa HD?
HD ändrade hovrättens beslut och satte ned arvodet till 47 500 kr. Ett förvaltararvode får inte bestämmas högre än vad som är skälig ersättning för uppdraget, och åtgärder som inte främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet ska inte ersättas. Statens subsidiära ansvar för arvodet enligt 14 kap. konkurslagen sträcker sig inte längre än boets eget ansvar. Arbete med att avyttra en värdelös fastighet ersätts därför inte, även om en försäljning skulle ha ett allmänintresse. HD tillämpade 14 kap. konkurslagen.
Vad betyder domen i praktiken?
För konkursförvaltare understryker domen att arvodet styrs av borgenärernas intresse av en effektiv avveckling — inte av hur mycket arbete som faktiskt lagts ned. Tid som ägnas åt tillgångar utan värde för boet riskerar att inte ersättas, vare sig av boet eller av staten. Förvaltaren bör tidigt värdera tillgångarna, dokumentera varför vidtagna åtgärder gagnar boet och avstå från arbete som saknar ekonomisk nytta för borgenärerna.