NJA 1996 s. 598 ”Husbilsbytet” — får köparen åberopa fel trots en egen besiktning?
Högsta domstolens avgörande i mål T 5302-95, 1996-10-18 (”Husbilsbytet”, NJA 1996 s. 598): en köpare som faktiskt undersökt varan får inte åberopa sådant han borde ha märkt, men bedömningen påverkas av säljarens lugnande besked. Avgörandet preciserar undersökningspliktens räckvidd enligt 19–20 §§ köplagen.
Vad gällde målet?
Vid ett bytesavtal överlät en säljare en husbil som visade sig ha omfattande fuktskador. Köparen, som besiktigat bilen utan att anlita fackman, krävde hävning. Säljaren invände att köparen vid sin undersökning borde ha märkt felet, bland annat eftersom köparens hustru känt en mögellukt. Frågan var om 20 § andra stycket köplagen hindrade köparen från att åberopa felet.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens domslut, vilket innebar att köparen fick häva bytesavtalet.
HD slog fast att husbilen var i väsentligt sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta, så att fel förelåg enligt 19 § första stycket 3 köplagen. En köpare har enligt köplagen ingen allmän undersökningsplikt, men har han faktiskt undersökt varan får han enligt 20 § andra stycket inte åberopa vad han borde ha märkt — bedömt utifrån undersökningens omfattning och köparens förutsättningar. Eftersom säljaren bemött iakttagelsen om mögellukt lugnande och bagatelliserande borde köparen inte ha märkt de omfattande fuktskadorna. Felet var av sådan art att hävning kunde ske enligt 39 § köplagen.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen visar att en köpares egen besiktning inte automatiskt utsläcker rätten att åberopa fel — särskilt inte när säljaren tonat ned varningssignaler. För köpare understryker den värdet av att följa upp misstankar, gärna med fackman; för säljare att lugnande besked om ett möjligt fel kan slå tillbaka och inte befriar från ansvar. Gränsdragningen är central i tvister om fel i lös egendom.