NJA 1996 s. 495 ”Forsränningen” — var går allemansrättens gräns vid kommersiellt nyttjande?
Högsta domstolens avgörande i mål T 3615-95, 1996-09-27 (”Forsränningen”, NJA 1996 s. 495): allemansrätten ger inte rätt att organisera kommersiell forsränning på annans mark när nyttjandet blir så intensivt att det medför avsevärda skador och olägenheter för fastighetsägaren. Avgörandet drar gränsen mellan allemansrätt och intrång i äganderätten.
Vad gällde målet?
En markägare väckte talan mot en näringsidkare som organiserade och marknadsförde forsränning i en ström på markägarens fastighet. Markägaren yrkade att arrangören skulle förbjudas vid vite att fortsätta verksamheten. Frågan var om den organiserade verksamheten rymdes inom allemansrätten.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens domslut och förklarade att arrangören saknade rätt att utan markägarens medgivande arrangera eller medverka till organiserad forsränning på fastigheten samt förbjöd verksamheten vid vite om 200 000 kr.
HD framhöll att allemansrätten är en rätt för den enskilde att nyttja annans mark utan att det medför nämnvärd skada eller olägenhet, och att den kan utövas kollektivt så länge var och en håller sig inom dess ram. Den aktuella verksamheten innebar dock att arrangören tillhandahöll utrustning och anvisade ett avgränsat område för ett kollektivt utnyttjande som blev så intensivt och olämpligt att det medförde avsevärda skador och olägenheter — klart mer än vad markägaren måste tåla på grund av allemansrätten.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är vägledande för konflikter mellan markägare och kommersiell frilufts- och turismverksamhet. Att enskilda får nyttja naturen fritt innebär inte att en näringsidkare får bygga en organiserad rörelse på annans mark när belastningen blir betydande. Markägare kan med stöd av avgörandet kräva vitesförbud, och arrangörer bör säkra markägarens medgivande innan en verksamhet etableras.