Fastigheten Droppemåla (NJA 2004 s. 397)
Högsta domstolens avgörande i mål T 2565-02, 2004-06-15 (”Fastigheten Droppemåla”, NJA 2004 s. 397): HD ogillade statens talan. När makar i ett uttryckligt avtal bestämt vem som äger en fastighet måste den som påstår dold samäganderätt styrka annat — utan bevislättnad. För en borgenär är ett klart ägaravtal därför svårt att forcera genom utmätning.
Vad gällde målet?
Staten genom Kronofogdemyndigheten hade utmätt H.A:s påstådda rätt till fritidsfastigheten Ronneby Droppemåla 1:70 för skatteskulder på över tre miljoner kronor. Lagfaren ägare var hans hustru U.A. Med stöd av 4 kap. 23 § utsökningsbalken väckte staten talan om att maken i själva verket ägde fastigheten — helt eller till hälften — genom dold samäganderätt. Hustrun bestred talan.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens domslut och ogillade statens talan. För familjerättslig dold samäganderätt krävs att egendomen köpts för gemensamt bruk, att den dolde ägaren bidragit ekonomiskt och att parterna avsett gemensamt ägande; avgörande är förhållandena vid förvärvet. Men när makarna i ett uttryckligt avtal reglerat äganderätten är utgångspunkten att avtalet speglar deras avsikt — den som hävdar annat måste styrka det utan bevislättnad. Att det rörde en fritidsfastighet talade i samma riktning (jfr 7 kap. 4 § tredje stycket äktenskapsbalken). Staten hade inte visat att syftet var gemensamt ägande. HD hänvisade till NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589 och NJA 2002 s. 142.
Vad betyder domen i praktiken?
Ett uttryckligt avtal om vem som äger en fastighet väger tungt. För en borgenär eller Kronofogden är dold samäganderätt svår att nå när makarna skriftligen pekat ut en ensam ägare — bevisbördan är full och utan lättnad. Den som vill kunna hävda ett dolt ägande bör säkra bevis om gemensamt förvärvssyfte och ekonomiskt bidrag redan vid köpet. Vid fritidsfastigheter är tröskeln än högre.