Det offentliga biträdets ränteanspråk (NJA 2016 s. 1035)
Högsta domstolens avgörande i mål T 4073-15, 2016-12-14 (”Det offentliga biträdets ränteanspråk”, NJA 2016 s. 1035). Räntelagens principer om dröjsmålsränta gäller även en ersättningsfordran som har sin grund i ett offentligrättsligt förhållande. För den som väntar på betalning från en myndighet betyder det att en försenad ersättning kan löpa med dröjsmålsränta.
Vad gällde målet?
Ett offentligt biträde, en advokat, hade tillerkänts ersättning för sitt uppdrag, men Migrationsverket betalade ut beloppet för sent. Biträdet krävde dröjsmålsränta för förseningen. Migrationsverket invände att räntelagen inte var tillämplig eftersom ersättningen byggde på ett offentligrättsligt beslut, inte på ett avtal. Frågan var om räntelagens principer ändå kunde tillämpas och från vilken dag fordran förföll.
Vad sa HD?
HD ändrade hovrättens dom och förpliktade Migrationsverket att betala dröjsmålsränta på beloppet. Att en fordran har sin grund i ett offentligrättsligt förhållande hindrar inte att räntelagens principer tillämpas — avgörande är fordringens karaktär. En fastställd ersättning till ett offentligt biträde är betalning för en utförd prestation och kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. Med stöd av grunderna för 2 a § räntelagen ansågs fordringen förfallen 30 dagar efter ersättningsbeslutet, och dröjsmålsränta löpte därefter. HD hänvisade till bland annat NJA 1997 s. 674 och NJA 2008 s. 642 (räntelagen).
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är användbar långt utanför sitt sammanhang: den som har en fordran mot det allmänna som bygger på en utförd prestation kan i regel kräva dröjsmålsränta enligt räntelagens principer om betalningen dröjer. Som tumregel förfaller en sådan fordran 30 dagar efter beslutet. Den som väntar på ersättning från en myndighet bör bevaka förfallodagen och uttryckligen begära ränta — den utgår inte automatiskt utan att krävas.