NJA 1994 s. 449 ”De okända förarna” — vem bevisar vem som körde bilen i en försäkringstvist?
Högsta domstolens avgörande i mål T 1064-92 och T 4149-92, 1994-06-16 (”De okända förarna”, NJA 1994 s. 449 I och II): försäkringsgivaren har bevisbördan för att ett undantag i villkoren, som rattfylleri eller körkortslöshet, är tillämpligt, men frågan om vem som faktiskt körde bilen är inte en tillämpning av undantaget. Där har försäkringstagaren bevisbördan för sitt påstående att någon annan förde fordonet, med vanligt civilrättsligt beviskrav. För en bilägare som varit påverkad och saknat körkort kan ersättningen falla redan på att han inte kan namnge den påstådda föraren.
Vad gällde målet?
Två likartade mål avgjordes samtidigt. I båda hade en bilägares fordon skadats vid en trafikolycka, och i båda fanns en vagnskadegaranti eller vagnskadeförsäkring i samma bolag. Villkoren undantog skada om fordonet förts utan körkort eller av någon som gjort sig skyldig till rattfylleri. I det ena målet saknade ägaren körkort och hade hög alkoholhalt i blodet, men påstod att en okänd man som visat körkort kört bilen hem från en restaurang. I det andra målet var ägaren kraftigt alkoholpåverkad men påstod att en flyktig bekant kört bilen. I båda fallen försvann den påstådda föraren från olycksplatsen och kunde inte spåras. Försäkringsbolaget vägrade betala ut ersättning, och tingsrätterna och hovrätterna kom till olika slut innan målen nådde Högsta domstolen.
Vad sa HD?
Högsta domstolen ändrade i båda målen hovrättens dom och lämnade bilägarnas talan utan bifall, det vill säga ingen försäkringsersättning betalades ut. Domstolen bekräftade att bevisbördan för att en undantagsbestämmelse om rattfylleri eller körkortslöshet är tillämplig ligger på försäkringsgivaren, och att beviskravet då inte ska sättas lägre än vad som normalt gäller i tvistemål (NJA 1986 s. 470). Men frågan om vem som förde bilen är inte en tillämpning av undantagsreglerna, som utgår från att det redan är klarlagt vem föraren var. Försäkringsgivaren har dessutom typiskt sett sämre möjligheter än bilägaren att utreda förarfrågan, särskilt när ägaren själv befunnit sig i bilen, och en bilägare som låter någon annan köra kan normalt också uppge förarens namn. Bevisbördan för påståendet att en annan person kört låg därför på bilägaren, med vanligt civilrättsligt beviskrav. Eftersom ägarna bara kunde lämna vaga uppgifter om de påstådda förarna, som inte kunde spåras, var detta inte styrkt. Då det samtidigt var utrett att ägarna saknade körkort respektive var alkoholpåverkade blev undantagen tillämpliga.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen drar en viktig gräns i försäkringstvister mellan vad försäkringsgivaren ska bevisa och vad försäkringstagaren ska bevisa. Att bolaget bär bevisbördan för att ett undantag gäller innebär inte att bolaget också måste motbevisa försäkringstagarens påstående om att en okänd tredje person orsakat försäkringsfallet. Den som kräver ersättning och bygger sin rätt på att någon annan körde, lämnade tillbaka eller hanterade egendomen måste själv kunna styrka det, och kan inte luta sig mot ett oprecist påstående om en spårlöst försvunnen person. Fördelningen av bevisbördan mellan parterna avgör ofta utgången i försäkrings- och skadeståndstvister, och domen är fortfarande vägledande för hur den ska göras.