Högsta domstolens avgörande i mål T 234-90, 1992-04-14 (”Confecta”, NJA 1992 s. 243): en revisor som en aktieägare uppfattat som sin ekonomiske rådgivare, och haft goda skäl att uppfatta så, kan bli skadeståndsskyldig för ren förmögenhetsskada om han lämnar felaktig skatterådgivning inför en aktieöverlåtelse. Ett uppdragsförhållande kan uppstå även utan ett uttryckligt avtal.
Vad gällde målet?
En ensam ägare till samtliga aktier i ett bolag hade inför en försäljning av aktierna flera kontakter med bolagets revisor. Revisorn hade varit verksam i bolaget i cirka 20 år och hade även biträtt familjen i deklarationsfrågor. Aktieägaren uppfattade honom som sin ekonomiske rådgivare i affären.
Revisorn förklarade att aktieaffären inte var att bedöma som en vinstbolagstransaktion. Det visade sig felaktigt och ledde till en oförutsedd skattekostnad. Frågan var om det uppstått ett uppdragsförhållande som gjorde revisorn skadeståndsskyldig för den rena förmögenhetsskadan.
Vad sa HD?
Högsta domstolen förklarade revisorn skadeståndsskyldig. Hovrättens dom stod därmed fast, och HD meddelade inte prövningstillstånd i målet i övrigt.
HD framhöll att aktieägaren hade uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare i affären och haft goda skäl för det, med tanke på hans mångåriga engagemang som bolagets revisor och som biträde i familjens deklarationsfrågor. Revisorn måste ha insett detta och hade inte markerat någon annan mening. Ett uppdragsförhållande hade därför uppstått.
Som rådgivare med sakkunskap i skattefrågor hade revisorn att belysa affärens skattekonsekvenser och ge en korrekt information om gällande regler. Det hade han brustit i, och han var därför skadeståndsskyldig. Inget justitieråd var skiljaktigt.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet är viktigt för alla som lämnar ekonomisk eller juridisk rådgivning. Det visar att ett ansvarsgrundande uppdragsförhållande kan uppstå utan ett uttryckligt avtal, när en part rimligen uppfattar någon som sin rådgivare och denne inser det utan att invända. En rådgivare med särskild sakkunskap, här i skattefrågor, har då en plikt att korrekt belysa konsekvenserna av en planerad transaktion.
Den som vill undvika ett oavsiktligt rådgivaransvar bör därför vara tydlig med uppdragets gränser och med när han eller hon inte uttalar sig som rådgivare. Avgörandet kan jämföras med senare praxis om rådgivares ansvar för ren förmögenhetsskada, där behovet av tydlig information vägs mot uppdragsgivarens egna kvalifikationer.