Tandläkarens olycka (NJA 2014 s. 364)
Högsta domstolens avgörande i mål T 487-13, 2014-04-23 (”Tandläkarens olycka”, NJA 2014 s. 364). När ett belopp ostridigt har överförts men parterna är oense om det var ett lån eller en gåva, är det mottagaren som måste bevisa att det var en gåva. För den som lånat ut pengar utan kvitto är det en viktig fördel i en senare tvist.
Vad gällde målet?
Ett belopp på 100 000 kr hade förts över via banköverföring mellan två personer som tidigare arbetat tillsammans. När pengarna inte betalades tillbaka uppstod tvist: överföraren menade att det var ett lån, mottagaren att det var en gåva. Det var ostridigt att överföringen skett, men dess innebörd var omtvistad. Frågan var vem som hade bevisbördan för att beloppet var en gåva.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens dom — mottagaren skulle betala tillbaka. När det är ostridigt att ett belopp har överförts men parterna är oense om innebörden, vilar bevisbördan för att överföringen var en gåva på mottagaren. Skälen är desamma som bär den närliggande regeln i NJA 2012 s. 804: att motverka oöverlagda förmögenhetsöverföringar, ge parterna anledning att säkra bevisning och minska risken för missbruk. Normala beviskrav i tvistemål gäller. HD hänvisade till NJA 1975 s. 577 och NJA 2012 s. 804.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är praktiskt viktig i tvister om penningöverföringar mellan privatpersoner och i affärsförhållanden. Den som tar emot pengar och hävdar att det var en gåva måste kunna bevisa det — annars presumeras återbetalningsskyldighet. För långivare är lärdomen ändå att alltid dokumentera ett lån skriftligt med villkor, och för den som får en gåva att säkra bevis om gåvoavsikten, så att man inte hamnar i bevisunderläge i en senare tvist.