NJA 1994 s. 306 ”Båtägarens enskilda anspråk” — prekluderar en dom även grunder som kunde ha åberopats?
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 2921-93, 1994-05-31 (”Båtägarens enskilda anspråk”, NJA 1994 s. 306): bestämmelsen om att en åklagare för målsägandens enskilda anspråk (22 kap. 2 § rättegångsbalken) ska inte tolkas så snävt att andra omständigheter än de som omfattas av gärningsbeskrivningen utesluts, eftersom en dom om anspråket enligt rättskraftsreglerna prekluderar även grunder som inte åberopats men som hade kunnat åberopas. Avgörandet belyser hur långt en doms rättskraft sträcker sig och varför alla relevanta grunder bör föras fram i samma process.
Vad gällde målet?
En åklagare väckte åtal mot en man för häleriförseelse sedan denne köpt en stulen motorbåt, och yrkade samtidigt att målsäganden skulle förklaras ha bättre rätt än mannen till båten. Yrkandet om bättre rätt grundades i första hand på brottet och i andra hand på lagen om godtrosförvärv av lösöre. Tingsrätten ogillade åtalet och avvisade andrahandsgrunden om bättre rätt med motiveringen att den inte uteslutande grundades på brottet och därför måste väckas genom särskild stämning. Hovrätten fastställde avvisningen. Målsäganden överklagade till Högsta domstolen, och Riksåklagaren förordade i ett yttrande en mindre snäv tolkning av åklagarens behörighet.
Vad sa HD?
Högsta domstolen undanröjde hovrättens beslut och återförvisade målet i den överklagade delen till hovrätten för fortsatt handläggning. Bestämmelsen i 22 kap. 2 § rättegångsbalken om åklagarens skyldighet att föra målsägandens enskilda anspråk ska inte tolkas så snävt att åklagaren hindras att för målsägandens räkning åberopa även andra omständigheter än de som omfattas av gärningsbeskrivningen. Skälet är rättskraftens omfattning: enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken prekluderar en dom över det enskilda anspråket även omständigheter som inte åberopats men som enligt 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken hade kunnat åberopas (NJA 1973 s. 239). Om åklagaren vore förhindrad att åberopa en alternativ grund skulle målsäganden förlora den för gott när domen vann rättskraft, vilket skulle motverka själva syftet med bestämmelsen och leda till besvärande följder. Avvisningsbesluten var därför felaktiga, eftersom de uteslöt en senare prövning av den alternativa grunden. Domstolen avgjorde frågan i enlighet med föredragandens betänkande.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är ett tydligt exempel på rättskraftens preklusionsverkan: en dom om ett anspråk binder inte bara de grunder som faktiskt åberopats, utan även de alternativa grunder som hade kunnat åberopas i samma process. Den som för en talan måste därför lägga fram samtliga relevanta grunder från början, eftersom en grund som hålls tillbaka går förlorad när domen vinner laga kraft. Principen gäller långt utanför det processuella sammanhang där den prövades här och är central för hur en talan struktureras i tvistemål: att dela upp grunder mellan flera processer är sällan möjligt, och en förlorad eller bortglömd grund kan inte väckas på nytt.