Skotten i Jordbro (HD mål nr T 5440-24)
Högsta domstolens avgöranden i mål T 5440-24 (”Skotten i Jordbro”) och T 1840-25 (”Den översvämmade skolan”), båda meddelade 2026-04-29, klargör hur skadeståndet ska bestämmas för barn som vållat skada genom uppsåtligt brott enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen. HD avgjorde målen tillsammans och ställde upp en samlad ram för skälighetsbedömningen: barnets ålder och utveckling, dess ekonomiska förhållanden och — med särskild tyngd — handlingens beskaffenhet. I båda fallen fastställde HD hovrätternas nedsättningar. Avgörandena är vägledande för var och en som kräver skadestånd av en underårig — inte minst företag, försäkringsbolag och kommuner.
Vad gällde målen?
I ”Skotten i Jordbro” hade en 14-åring, utnyttjad som brottsverktyg av en vuxen och mot ekonomisk ersättning, skjutit och försökt skjuta mot sex personer (sex fall av försök till mord). Skadestånden uppgick till drygt 1,3 miljoner kr, varav 1,25 miljoner kr avsåg kränkningsersättning; hovrätten satte ned dem till hälften. I ”Den översvämmade skolan” hade två pojkar på 15 och 16 år trängt in i en skola, satt igen vaskarna och orsakat en omfattande översvämning samt förstört datorer. De skadelidande var kommunen och dess försäkringsbolag (självrisk respektive utbetald försäkringsersättning). Hovrätten bestämde skadeståndet till 230 000 kr för var och en. I båda målen yrkades ändring i Högsta domstolen.
Vad sa HD?
Högsta domstolen fastställde hovrätternas domslut i båda målen och utvecklade hur skälighetsbedömningen enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen ska göras. Utgångspunkten beror på ålder: de yngsta barnen kan inte åläggas något ansvar alls (”Lekplatsen” NJA 1977 s. 186), medan ungdomar i åldern 15–17 år som utgångspunkt bär fullt ansvar och endast undantagsvis får reduktion på annat än ekonomiska grunder. Avgörande för nedsättning på ekonomiska grunder är om ett fullt ansvar kan antas på ett avgörande sätt äventyra barnets återanpassning i samhället som vuxen. Att den skadelidande kan få ersättning ur försäkring eller enligt brottsskadelagen kan tala för nedsättning, men kränkningsersättning ska sättas ned med återhållsamhet eftersom den syftar till upprättelse. Mot stat, kommun eller stora företag finns sällan skäl att avstå från reduktion av hänsyn till den skadelidande. Tyngst väger handlingens beskaffenhet: vid uppsåtliga brott av allvarligt slag får jämkning ske endast om ett ojämkat skadestånd avgörande skulle äventyra återanpassningen, och nedsättningen ska då ske med återhållsamhet (”Skolbranden II” NJA 1993 s. 727). I ”Skotten i Jordbro” motiverade de synnerligen allvarliga uppsåtliga gärningarna att nedsättning inte skedde till mindre än hälften; i ”Den översvämmade skolan” var hovrättens nedsättning skälig och ansvaret inte solidariskt.
Vad betyder domarna i praktiken?
För den som kräver skadestånd av en underårig — ett företag, en bostadsrättsförening, en fastighetsägare, en kommun eller ett försäkringsbolag — innebär avgörandena att full ersättning sällan kan påräknas. Barnets ekonomiska förhållanden och risken för att fullt ansvar äventyrar återanpassningen leder ofta till nedsättning, och att den skadelidande är en institution talar snarare för än emot reduktion. Den skadelidande bör därför säkra parallella betalningsvägar: solidariskt ansvar för vuxna medgärningsmän, ansvarsförsäkring och ersättning enligt brottsskadelagen. Vid uppsåtliga brott av allvarligt slag finns dock ett tydligt utrymme att hävda att skadeståndet inte ska jämkas, eller bara begränsat. Kontakta oss för en inledande bedömning.