NJA 1994 s. 598 ”Bankens skatterådgivning” — när är en rådgivare ansvarig för ett osäkert skatteupplägg?
Högsta domstolens avgörande i mål T 239-94, 1994-10-26 (”Bankens skatterådgivning”, NJA 1994 s. 598): en rådgivare med sakkunskap i skattefrågor har långtgående skyldigheter att upplysa om att ett rättsläge är osäkert, men behovet av en sådan reservation beror på vem uppdragsgivaren är och vad han redan känner till. En erfaren företagare som biträddes av egen revisor och redan informerats om risken kunde inte räkna med en uttrycklig varning, och banken ansågs därför inte oaktsam. Avgörandet visar hur professionsansvaret för ren förmögenhetsskada påverkas av klientens egna förutsättningar.
Vad gällde målet?
En företagare anlitade en bank för att minska den realisationsvinstskatt som följde av en skalbolagsaffär. Banken föreslog en växlingstransaktion med andelar i en utdelningsfond och bildandet av ett handelsbolag, i syfte att omvandla reavinsten till kapitalinkomst. Skattemyndigheten godtog inte upplägget utan tillämpade generalklausulen mot skatteflykt, vilket senare fastställdes av domstol sedan Regeringsrätten underkänt liknande transaktioner. Företagaren krävde då skadestånd av banken med drygt 130 000 kr för de kostnader som blivit onödiga, och gjorde gällande att banken varit vårdslös genom att inte upplysa om att den skattemässiga bedömningen var osäker. Tingsrätten ogillade talan, medan hovrätten fann banken skadeståndsskyldig. Banken förde målet vidare till Högsta domstolen, som meddelade prövningstillstånd i frågan om oaktsamhet.
Vad sa HD?
Högsta domstolen förklarade att banken inte hade förfarit oaktsamt, undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för prövning av företagarens andrahandsgrund om att banken lämnat en garanti. Domstolen bekräftade att en rådgivare med sakkunskap i skattefrågor har långtgående förpliktelser att belysa en transaktions skattekonsekvenser och att försummelse kan leda till skadeståndsansvar (NJA 1992 s. 502). Allmänt sett bör en rådgivare i komplicerade rättsfrågor upplysa om när prejudikat saknas och rättsläget är osäkert. Behovet av en sådan upplysning beror dock på vem uppdragsgivaren är, vilka kvalifikationer han har och om han redan känner till problematiken. Här hade företagaren vid ett tidigare möte fått information om generalklausulen, han var en erfaren affärsman och biträddes av sin revisor, och han genomförde transaktioner som han måste ha förstått innebar vissa risker. Under dessa förhållanden kunde det inte läggas banken till last som skadeståndsgrundande oaktsamhet att den inte uttryckligen reserverade sig för osäkerheten i den skatterättsliga bedömningen.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är central för professionsansvaret vid rådgivning och visar att rådgivarens upplysningsplikt inte är absolut utan anpassas efter klienten. Ju mer erfaren och välinformerad uppdragsgivaren är, desto mindre är behovet av uttryckliga reservationer. Samtidigt bekräftar domen att en kvalificerad rådgivare har ett betydande ansvar att fästa klientens uppmärksamhet på att ett rättsläge är osäkert eller saknar prejudikat. För både rådgivare och klienter är det praktiska rådet att dokumentera vilka risker och osäkerheter som faktiskt påtalats, eftersom ansvaret avgörs av vad klienten visste eller borde ha förstått. Frågan om hur klientens eget risktagande påverkar rådgivarens ansvar har prövats på nytt i senare avgöranden.