Royal (NJA 2008 s. 392)
När en betalning ska återgå på grund av ogiltighet utgår avkastningsränta enligt räntelagen oberoende av om mottagaren var i god tro och oavsett vem som föranlett återgången. För den som kräver tillbaka en felaktig betalning klargör domen vilken ränta som kan krävas.
Vad gällde målet?
Ett avtal om upplåtelse av bostadsrätt band inte bostadsrättsföreningen, varför erlagd insats och upplåtelseavgift skulle återgå. Tvisten gällde vilken ränta köparna hade rätt till på det återbetalade beloppet — avkastningsränta från betalningsdagen och eventuell dröjsmålsränta — och vilken betydelse föreningens goda tro och frågan om vem som föranlett återgången hade.
Vad sa HD?
HD förpliktade föreningen att betala beloppet jämte dröjsmålsränta från dagen för delgivning av betalningskravet. Vid återgång på grund av ogiltighet utgår avkastningsränta enligt 2 § räntelagen oberoende av om mottagaren var i god tro om ogiltighetsgrunden och oavsett vem som föranlett återgången. Bestämmelsen om redovisningsränta i 3 § andra stycket räntelagen är däremot inte tillämplig när betalning erlagts för att mottagaren ska kunna förfoga över beloppet för egen räkning, även om rättshandlingen senare visar sig ogiltig; dröjsmålsränta kan då utgå först från det att betalningskravet framställts. Dröjsmålsränta utgår inte som ränta på ränta. HD hänvisade bland annat till NJA 1988 s. 457.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen är praktiskt viktig vid återbäring efter ogiltiga eller hävda avtal. Lärdomen är att den som fått tillbaka en betalning har rätt till avkastningsränta från betalningsdagen utan att behöva visa mottagarens onda tro, medan full dröjsmålsränta normalt löper först från det att kravet framställts. Den som vill ha dröjsmålsränta bör därför framställa sitt återkrav tydligt och tidigt.