RH 2017:36 — Fristen för återvinningstalan i konkurs börjar löpa först när konkursboet med normal aktivitet skulle ha nått faktisk kännedom
Hovrätten för Västra Sveriges avgörande i mål Ö 1068-15, 2016-12-20 (RH 2017:36). Hovrätten upphävde tingsrättens avvisningsbeslut och slog fast att Saab Automobile AB:s konkursbo hade väckt återvinningstalan mot DSV Road AB i rätt tid. Frågan om talan väckts inom den subsidiära sexmånadersfristen i 4 kap. 20 § konkurslagen är en fråga om rättegångshinder. Fristen börjar löpa först den dag konkursförvaltningen med normal aktivitet skulle ha fått kännedom om vem som var rätt återvinningssvarande — och eftersom det var osannolikt att fakturorna hade hittats i tid även med normal aktivitet, hade fristen inte försuttits.
Vad gällde målet?
Saab Automobile AB:s konkursbo väckte återvinningstalan mot DSV Road AB vid Lunds tingsrätt och krävde återbetalning av cirka 28,4 miljoner kronor enligt 4 kap. 5 § konkurslagen. Ettårsfristen i 4 kap. 20 § konkurslagen hade passerats, så frågan var om talan väckts inom den subsidiära sexmånadersfristen, som räknas från det att anledning till talan blev känd för konkursboet. DSV Road AB yrkade att talan skulle avvisas och gjorde gällande att konkursboet, om det agerat med normal aktivitet, borde ha känt till att DSV Road AB — och inte det tidigare stämda DSV Air & Sea AB — var rätt motpart mer än sex månader innan talan väcktes. Tingsrätten avvisade talan. Konkursboet överklagade till hovrätten.
Vad sa hovrätten?
Hovrätten upphävde tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling — konkursboet vann alltså. Hovrätten instämde i att frågan om talan väckts i rätt tid är en fråga om rättegångshinder som ska beaktas ex officio, med stöd i praxis och konkursrättslig litteratur. Konkursboet hade inte faktisk kännedom om de återvinningsgrundande omständigheterna före den avgörande dagen; enbart att fakturorna fysiskt fanns inom boets räckhåll räckte inte. Hovrätten fann visserligen att konkursförvaltningen brustit i aktivitet genom att inte påbörja arbetet med att få fram fakturor eller underliggande avtal när osäkerheten om rätt motpart uppstått. Avgörande var dock att sexmånadersfristen börjar löpa först den dag konkursförvaltningen med normal aktivitet skulle ha fått faktisk kännedom om rätt motpart, inte redan när aktivitetsbristen inträdde. Eftersom det framstod som osannolikt att fakturorna skulle ha hittats i tid även med normal aktivitet, hade bristen inte orsakat den saknade kunskapen. Talan var därför väckt i rätt tid. Hovrätten hänvisade till bl.a. 4 kap. 20 § konkurslagen, NJA 1989 s. 383 och prop. 1975:6 s. 258. Avgörandet var enhälligt.
Vad betyder domen i praktiken?
Domen ger konkursförvaltare andrum vid komplexa och omfattande konkurser. Även om förvaltningen brustit i aktivitet på en punkt börjar sexmånadersfristen för återvinningstalan inte löpa förrän vid den tidpunkt då förvaltaren, med normal aktivitet, faktiskt skulle ha nått den kunskap som krävs för att utforma en stämningsansökan mot rätt motpart. Aktivitetsbrist prekluderar alltså inte talan om bristen ändå inte skulle ha lett till kunskap i tid. För återvinningssvaranden innebär det att en preklusionsinvändning kräver bevis inte bara om aktivitetsbrist utan om att normal aktivitet faktiskt skulle ha gett kännedom mer än sex månader före talan.