Den kinesiska investeringen (NJA 2022 s. 311)
Högsta domstolens avgörande i mål T 723-21, 2022-05-03 (NJA 2022 s. 311, ”Den kinesiska investeringen”). HD slår fast att den som efter anvisning betalar till sin avtalsparts moderbolag inte därigenom får något återbetalnings- eller redovisningskrav mot mottagaren — kravet får i stället riktas mot avtalsparten.
Vad gällde målet?
Y.Z. ingick avtal med Comeeu om att bolaget för hans räkning skulle förvärva aktier i ett hotellbolag. Förskott skulle betalas till ett konto som Comeeu anvisade — dess moderbolag Rydell Kapital. Y.Z. betalade, Rydell bekräftade mottagandet, men investeringen genomfördes aldrig. Y.Z. krävde pengarna åter av Rydell och dess styrelseledamot. Frågan var om mottagaren av betalningen var återbetalnings- eller redovisningsskyldig mot Y.Z.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens dom och ogillade Y.Z:s talan mot Rydell. Y.Z. hade inte visat att Rydell tillträtt avtalet mellan honom och Comeeu eller på annat sätt blivit redovisningsskyldigt; bolaget hade tagit emot medlen endast som ombud för sitt dotterbolag. Att Rydell och Comeeu ingick i samma koncern och hade samma styrelseledamot ändrade inte bedömningen. Den som betalar till en anvisad mottagare får som utgångspunkt rikta sina krav mot sin avtalspart, inte mot mottagaren.
Vad betyder domen i praktiken?
Den som betalar till någon annan än sin avtalspart — exempelvis ett anvisat koncernkonto — bör vara medveten om att ett återkrav normalt måste riktas mot avtalsparten, inte mot den som faktiskt tog emot pengarna. Mottagarens roll som ombud bryter inte igenom bara för att bolagen hör ihop. Säkra därför betalningsvillkoren och motpartens betalningsförmåga, och dokumentera vem som verkligen åtar sig ansvar för medlen.