ME Groups och Sophiahemmets anslutningsöverklaganden (NJA 2000 s. 181)
Högsta domstolens avgörande i mål Ö 2124-98 och Ö 340-99, 2000-04-18 (”ME Groups och Sophiahemmets anslutningsöverklaganden”, NJA 2000 s. 181): HD slog fast att ett anslutningsöverklagande som regel inte får föras mot en part som inte själv överklagat. Anslutningsöverklagandet är inte ett självständigt rättsmedel.
Vad gällde målet?
I en rättegång fanns flera parter på samma sida. Ett dödsbo hade fört skadeståndstalan mot en part avseende felaktig sjukhusvård, och den parten hade i sin tur fört talan mot ytterligare två. När domen överklagades ville en part (Sophiahemmet) anslutningsöverklaga mot någon som inte själv hade överklagat. Frågan, prövad i två förenade mål, var om ett anslutningsöverklagande får riktas mot en part som inte fört eget överklagande.
Vad sa HD?
HD fastställde hovrättens avvisningsbeslut. Ett anslutningsöverklagande är inte något självständigt rättsmedel. När det finns flera parter på en eller båda sidor måste den som överklagar anslutningsvis som regel också ha varit den förste klagandens motpart i den del av domen som anslutningsöverklagandet avser. Ett anslutningsöverklagande kan därför som regel inte föras mot någon som inte själv har överklagat tingsrättens dom (50 kap. 2 § rättegångsbalken). Eftersom den anslutningsöverklagande inte varit den förste klagandens motpart i den aktuella delen, och talan inte heller annars hade tillräckligt samband med överklagandet, skulle anslutningsöverklagandet avvisas.
Vad betyder domen i praktiken?
I mål med flera parter går det inte att förlita sig på anslutningsöverklagande för att hålla alla relationer öppna. Anslutningsvägen står normalt bara öppen mot den part som själv överklagat och som var ens motpart i den överklagade delen. Den som vill säkra sin rätt mot en medpart som kan tänkas slippa undan måste därför överklaga självständigt i tid — annars riskerar man att stå utan rättsmedel när överklagandetiden gått ut.