RH 2015:49 — Allmän plats i parkeringsförbudet tolkas som i plan- och bygglagen, inte som i brottsbalken
Göta hovrätts avgörande i mål ÖÄ 2308-14, 2015-01-08 (RH 2015:49). Hovrätten undanröjde betalningsansvaret för två parkeringsanmärkningar. Poängen: begreppet allmän plats i 3 kap. 48 § första stycket trafikförordningen (1998:1276) ska ges samma snäva innebörd som i plan- och bygglagen (2010:900) och inte den vidsträckta betydelse begreppet har i brottsbalken, vilket innebar att kvartersmark dit allmänheten visserligen har tillträde ändå inte var allmän plats.
Vad gällde målet?
Motala kommun utfärdade två parkeringsanmärkningar för ett släp tillhörigt C.R., som ställts upp på en gräsbevuxen, obebyggd kommunägd tomt inom tättbebyggt område. Grunden var att fordonet parkerats på allmän plats som är terräng, i strid med 3 kap. 48 § trafikförordningen. Sedan Polismyndigheten i Östergötlands län avslagit bestridandet överklagade C.R. till Linköpings tingsrätt, som lämnade överklagandet utan bifall, och därefter till Göta hovrätt. I hovrätten överlämnade polismyndigheten prövningen dit och medgav att platsen enligt detaljplan var kvartersmark och inte allmän plats.
Vad sa hovrätten?
Hovrätten konstaterade att det var utrett att platsen låg inom tättbebyggt område och utgjorde terräng, men att den avgörande frågan var om uppställningsplatsen var allmän plats i den mening som avses i 3 kap. 48 § trafikförordningen. Begreppet definieras varken där eller i förordningen om vägtrafikdefinitioner. Eftersom den intilliggande bestämmelsen i 3 kap. 49 a § trafikförordningen är knuten till huvudmannaskapet för allmänna platser enligt plan- och bygglagen, fanns det inget bärande skäl att ge begreppet en annan betydelse i 48 §; även legalitetsskäl, eftersom felparkeringsavgifter är offentliga avgifter, talade för detta. Begreppet skulle därför ges samma snävare innebörd som i plan- och bygglagen och inte den vidsträckta betydelse det har i brottsbalken. Då platsen enligt detaljplan var kvartersmark var den inte allmän plats, och parkeringarna stred inte mot 3 kap. 48 § första stycket trafikförordningen. Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, Charlotta Schelvander och Andréa Erliden, referent) undanröjde enigt betalningsansvaret.
Vad betyder domen i praktiken?
Avgörandet ger vägledning om att ett parkeringsförbud på allmän plats som är terräng inte träffar mark som enligt detaljplan utgör kvartersmark, även om allmänheten faktiskt har tillträde dit. För fastighetsägare, kommuner och fordonsägare innebär det att bedömningen av om en yta är allmän plats i detta sammanhang ska göras med utgångspunkt i detaljplanen och plan- och bygglagens definition, inte i den vardagliga eller straffrättsliga uppfattningen om vilka platser allmänheten besöker.